Försök att boka den första tidssloten på vardagar eller de sista 90 minuterna före stängning. Vid lunchtid strömmar skolklasser in och guidade turer är populära, så platserna framför duken blir snabbt upptagna. Om du vill ha utrymme att jämföra ansikten, gester och ljusförhållanden, ska du inte välja middagstid.

Ta dig 10–15 minuter på egen hand eller 15–20 minuter tillsammans med en guide. På avstånd förstår man snabbt dramatiken; på nära håll tar det längre tid att ta in lyktan, penseldragen och ansiktena. Om man skyndar sig blir det bara en välkänd bild, inte en målning som man verkligen tar sig tid att betrakta.

Se till att hinna med det under de första 60–90 minuterna om Goya är det främsta skälet till ditt besök. Prado belönar den som är uppmärksam, men uppmärksamheten avtar efter alltför många salar. Se det här innan du tröttnar på museer, annars riskerar du att bara få med dig de mest uppseendeväckande delarna och missa de mer stillsamma delarna.

Det är som mest folk i Goya-salarna mellan klockan 11 och 14, då många guidade turer samlas vid museets mest kända spanska verk. Tidiga och sena tider känns mer avslappnade och lugnare. Om det är trångt vid ingången, vänta i 5 minuter istället för att försöka kika in snabbt från sidan.

Börja med mannen i vitt i mitten, rita sedan av gevären till höger och avsluta med figurerna längst ner till vänster. Titta sedan på lyktan vid soldaternas fötter. Dessa delar förklarar målningens hela moraliska budskap på mindre än 10 minuter.

De flesta besökare står för nära och tittar bara på huvudfiguren. Ta först ett steg tillbaka för att få en överblick över hela kompositionen, och gå sedan närmare för att studera ansiktena och penselföringen. Lita inte heller på att du kan ta referensbilder senare – Prados förbud mot fotografering tillämpas strikt.

Ta ett steg tillbaka och titta först och främst på mannen i vitt. Hans utsträckta armar påminner om religiösa motiv, men hans skräckslagna ansikte gör att scenen känns mänsklig snarare än abstrakt. Blodet på hans hand gör det omöjligt att tolka det som ett ädelt offer.

Låt blicken glida mot högerkanten och följ den raka raden av gevär. Goya avbildar soldaterna som en samling ryggar, mössor och vapen snarare än som enskilda individer. Denna anonymitet spelar roll: våldet här känns organiserat, effektivt och nästan maskinlikt.

Titta nu ner på lyktan vid soldaternas fötter och på liken i förgrunden. Det konstgjorda ljuset belyser både de levande och de döda och förvandlar sluttningen till en scen. Det visar också att nästa körning redan är igång.